Jag har, som ni kanske förstod i gårdagens text, två familjer. Jag har en familj hos mamma och en hos pappa. Det där låter mer trakiskt än vad det är, för jag skulle faktiskt inte vilja att mina föräldrar blev tillsammans igen. Och jag önskar inte att de aldrig skiljde sig. Visst, vissa stunder kan jag tycka att de skulle stannat tillsammans, men sen tänker jag på alla människor jag aldrig skulle träffat om de hade hållit ihop.

Jag skulle aldrig ha träffat mammas sambo Leif och hans underbara döttrar Mia och Malin. Eller Mias två barn, eller Malins härliga bonusbarn. Och jag skulle inte fått träffa hennes kommande heller (bäbisen ska anlända i november!). Jag skulle aldrig ha träffat pappas fru Helene och hennes son Alexander. Och inte heller Helenes syster eller mamma, eller bror. Dessa personer som jag räknade upp räknar jag ju som en del av min familj och släkt nu. Och det gör jag med stor glädje!

Jag har världens bästa mamma, och världens bästa pappa. Det är jag säker på. Även om jag inte alltid känner så, men det hör nog till att vara tonåring. Man tycker att dom inte fattar någonting, och att det hade varit så mycket bättre utan dom. Men då börjar jag tänka på hur det skulle vara utan dom och får panik. Jag skulle aldrig klara mig utan dom. Dom är de bästa som finns! Dom ställer upp för mig och dom står bakom mig vad jag än gör. Och dom litar på mig. Vilket är det största dom kan göra (förutom att älska mig såklart, men det vet jag ju att dom gör). Jag älskar dom mer än livet självt. Dom är bäst!

Jag är en sån person som tror att "everything happens for a reason". Det gör jag verkligen. Om mamma och pappa fortfarande bodde ihop så hade jag troligtvis inte haft min älskade, älskade Skrållan. Eller någon av katterna, för grejen är den att mamma älskar hundar, pappa älskar katter. Så där är ännu en bra grej.

När jag bor hos mamma bor jag med henne, Leif och Skrållan. Och såklart, min storebror. Men han bor två veckor på varje ställe och jag en, så vi går om varandra lite här och var. Och hos pappa bor jag med honom, Helene, Alexander och katterna. Och ibland Rickard då...

Men sen min mormor, morfar, moster, faster, farmor och farfar och framförallt min kusin ser jag mer som famlilj än släkt. När jag hör ordet släkt tänker jag en stoooor släkt man träffar ett par få gånger om året. Min närmsta släkt träffar jag varje vecka. Hos pappa bor jag en minut från mormor och morfar, 5 minuter från moster & kusinen (och Ceder) och 10 minuter från farmor och farfar. Faster bor en liten bit längre bort (20 minuter bort kanske, men ändå).

Men den i min släkt som står mig närmast (förutom mamma,pappa och Helene) så är det utan tvekan min moster. Henne träffar jag minst en gång i veckan och pratar om allt och inget. Hon är min klippa, och min förebild. Självklart är min faster det med, men henne träffar jag tyvärr inte lika ofta...

Sen har vi min lilla kusin, min älskade, älskade, älskade, underbara lilla kusin. Världens bästa Johan.

Han är nog den enda som kan få mig att verkligen bli glad när jag är som mest nere. En kram från honom eller bara ett leende gör att jag ler och mår bra ända längst in i hjärtat. Honom älskar jag av hela mitt hjärta, mest i hela världen. Han är bäst!!!

En bild på världens bästa Johan, Poan lingonsylt när vi var i Bulgarien i början av september ♥

Jag tänkte ta detta i korta drag bara. Det gick ju sådär...

Haha, nu ska jag sätta mig och läsa igenom en bok. Imorgon kommer de bästaste tjejorna hit för en tjejkväll.

l o v e ♥